Den dagen jag upptäckte att varje händelse jag var med om inte behövde en reaktion från min sida har ett stort lugn infunnit sig inom mig. När jag var yngre, och för bara några år sedan, så reagerade jag på ALLT. Jag kunde bli så arg och frustrerad när jag tex spillde ut ett glas med vatten, när någon gick i vägen för mig i mataffären, när saker hände som jag inte alls kunde påverka i vilket fall som helst så blev jag så ARG. Suckade, svor, spred dåliga energier hela tiden. Jag förstod inte varför människor tyckte att jag var otrevlig. Det var ju dem som var dumma i huvudet? Hallå? Sedan jag började acceptera saker som de är, att det bara är att torka upp det där vattnet jag spillde ut utan att bli arg och svära, så har jag fått ett skönare liv. Det är så skönt att släppa den där ilskan jag hade mot allt och alla. Småsaker som inte kräver någon slags reaktion överhuvudtaget la jag så mycket tid och energi åt att vara arg på. Speciellt på andra människor, och det är ju något man verkligen inte kan påverka. Att gå i terapi är något av det bästa jag har gjort, och gör, för mig själv. Jag har fått helt nya insikter de senaste åren. Jag behöver inte stå i försvarsposition hela tiden för ALLA människor vill mig verkligen inte illa. Snarare tvärtom. Jag behöver inte reagera på allt för det kräver så mycket energi från mig och det gör mig till en sämre människa. Jag har lärt mig att acceptera. Acceptera hur saker och ting är, hur vissa människor är och varför. Och speciellt varför jag är som jag är. Det är lättare att leva med mig själv efter att jag har fått en större förståelse för hur jag växt upp, vad det berott på och vad det har gjort med mig.  Jag är framförallt inte arg på mig själv längre.