Mina referensramar talar om för mig att om någon lämnar mig eller går ut genom dörren så kommer den aldrig mer att komma tillbaka. Att inte veta när eller ens OM jag kommer prata med en människa igen gör mig helt tokig. Jag får panik och känner en stor kontrollförlust. Även fast den rationella sidan av mig kan säga att det är en självklarhet att jag kommer prata med vissa människor igen eller besöka vissa platser så tar ändå sidan med separationsångest över. 

 

I våras när U16 åkte ut ur slutspelet och säsongen var över så låg jag på golvet i omklädningsrummet och bara grät. Det slutade aldrig. Jag var nog den som tog förlusten hårdast. Grabbarna kunde sitta och äta sina matlådor och skämta, som om inget hade hänt. Jag fattade ingenting. Det var ju ÖVER. Just där ochdå  kändes det som att jag aldrig mer skulle få se en hockeymatch igen även fast jag visste att det var dags för en ny säsong några månader senare. Jag klarar inte av avslut. En av ledarna ställde frågan "har du separationsångest?" och jag tror att det var just där och då som det gick upp för mig att det var just det jag hade. Någon satte ord på mina känslor och det var så otroligt skönt att få bli speglad och sedd. 

 

Jag kommer ju förmodligen att träffa en ny kille så småningom. Men just nu kan jag inte för mitt liv förstå HUR i hela helvetet jag ska kunna leva utan honom. Hur ska jag kunna somna ensam, handla ensam, laga mat ensam, sitta i soffan en hel kväll ENSAM? Tårarna börjar rinna ner för mina kinder nu när jag skriver det här. Tiden har liksom ingen betydelse för mig. Jag ser inte att det kommer komma en tid då jag är över det här. När jag har gått vidare. Jag kom ju över det förra förhållandet jag hade. Jag skulle aldrig i hela världen vilja spendera en enda minut med den killen igen, men jag kan fortfarande må väldigt dåligt över allt som hände mellan oss då. Men det har som vanligt mest att göra med vad det jag upplevde väckte för känslor från barndomen i mig. 

En del av mig vill liksom inte beblanda mig med det manliga könet igen. Jag förstår inte hur jag ska kunna träffa en ny kille och börja älska varje millimeter av honom. Känna trygghet och tillit för en ny människa. Det är så otänkbart för mig för att det är något jag förknippar med ovisshet och otrygghet. Samtidigt har jag ju kommit över killar förut och lärt känna nya killar och börjat älska dem och allt med dem. Jag vill inget hellre än att släppa in en ny människa i mitt liv och bygga upp en trygghet tillsammans samtidigt som det gör mig helt vettskrämd att behöva öppna mig för någon IGEN och riskera att få höra både det ena och det andra om hur jag är uppväxt och om hur jag väljer att leva idag. 

 

Jag hatar att vara ensam och jag hatar min förbannade ångest som sitter som en stor kloss i bröstet och halsen på mig. Jag vill för en gångs skull bara känna "jag klarar av det här!" och inte att varje jobbig grej jag är med kommer få mig att gå under för att jag inte kan hantera förändringen, separationen och alla känslor som hör till det.