Det är mycket som snurrar i huvudet på mig idag. Jag är så himla tacksam för terapin jag börjat på. Utredningen kommer ju ta sin lilla tid så det känns väldigt bra att jag har någon att gå och prata med under tiden. 

 

Inatt sov jag i 12 timmar. Jag blev väldigt trött efter gårdagen.  Trots att jag äter medicin för att kunna somna och slippa uppvaknaden under natten så sover jag ändå inte tillräckligt djupt, jag har så ofantligt livliga drömmar så jag kan vara helt utmattad när jag vaknar och är hellre vaken än att försöka sova mer för det gör mig tröttare att drömma. Inatt var det mycket stress i drömmarna. Jag tror att jag bearbetar mycket i mina drömmar och vad jag drömmer beror mycket på vad jag går i genom just för tillfället. 

 

Jag försöker vänja mig vid min nya vardag. Jag måste ju som sagt börja om på noll igen. Jag kan bli så himla förbannad på att jag är här igen. Ensam i min etta. Jag trivs inte alls med det. Jag vill ha en trygghet. Bygga ett liv tillsammans med någon. Skapa en vardag, drömmar, och en stabilitet med någon. Men jag måste ge det tid, det vet jag. För att läka och bygga upp mig själv igen så jag kan bli redo för en ny relation. Jag vet allt det där men en del av mig vill inte. Mentalt så varken orkar jag eller vill träffa någon ny, IGEN, lära känna någon. Öppna upp mig själv, släppa in någon i mitt liv. Jag orkar inte gå igenom hela den processen igen. Jag kanske missar jättemycket med den inställningen men alla mina erfarenheter säger ju bara att de kommer lämna mig till slut och gå bakom ryggen på mig. Kasta bort mig och byta ut mig. 

Jag känner mig verkligen inte bra nog för någon, allra minst mig själv. Jag hatar att jag tillåter andra att förstöra mig och trampa på mig. Jag önskar att jag var tuffare och insåg hur mycket jag egentligen är värd.