Jag förstår fortfarande inte riktigt att det är sant. Det här skulle ju inte hända? Inte du. Du var ju odödlig. Att haft dig i mitt liv från och till sedan jag var 16 år har alltid varit ett privilegium. Du har alltid varit den som varit tokigast av dem alla. Det var aldrig en lugn stund i närheten av dig, och det var även det som var så himla härligt med dig. Alla upptåg och äventyr jag fått vara med på. Du kommer lämna ett stort tomrum efter dig. 

 

Och som alltid så önskar man att man hunnit säga alla de här saker innan det var för sent. Livet är så skört. När som helst kan det ta slut, och jag blir så förbannad på mig själv som aldrig verkar inse det. Trots att jag upplevde mitt första dödsfall som nioåring så går jag fortfarande och tror att alla kommer leva på som vanligt. Men alla som går på den här jorden kommer att bytas ut förr eller senare. Även jag. Så varför lever jag inte det liv jag egentligen vill leva? Varför gör inte du det? 

 

Nästan hela helgen har jag varit hemma tillsammans med min ångest. Såna här saker får mig inte att vilja ta vara på tiden jag har här. Jag blir ledsen, nedstämd, får ångest ända upp i svaljet och vill bara ligga hemma under mitt täcke, för där är jag säker. Där kan inte verkligheten komma åt mig. Jag har så många tankar och funderingar om framtiden och det är så mycket jag vill få rätsida på. Jag hoppas verkligen att 2017 kan komma med lite positiva stunder snart.