Det här är första gången på väldigt länge, säkert sedan tonåren, som jag faktiskt ser fram emot sommaren. Jag känner och tror att det kan bli en väldigt rolig och härlig sommar. De senaste åren har jag känt en stor ångest över sommaren och när hockeysäsongen tar slut. Mina rutiner försvinner och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag har känt mig ensam och oroat mig över vad jag ska göra hela sommaren eftersom många jag umgås med inte riktigt har samma prioriteringar som mig.

 

På min terapi har vi pratat mycket om vad jag själv kan göra för att förhindra att jag känner de här känslorna av ensamhet och att jag är övergiven och jag känner verkligen att det börjar ge resultat nu. Jag försöker lära känna nya människor, ta kontakt, "put myself out there" liksom. Ju mer jag öppnar upp mig själv desto mer märker jag ju att det inte är så farligt och att det faktiskt finns människor som verkligen tar mig för den jag är. Bara den senaste månaden har jag nog varit mer social och träffat fler människor än på ett helt år tror jag. Jag har haft SÅ roligt, och jag börjar verkligen komma på själv vad jag vill lägga fokus på och inte. Sen tycker jag att det är så himla härligt att hitta människor, oavsett ålder, som är likadan som en själv. Jag har skrivit förr om min inställning till saker & ting och jag vet ju innerst inne att ju gladare jag är och ju mindre problem jag ser, desto lättare blir mitt liv att leva. Och det är verkligen det jag vill åt. Jag vill leva ett liv med lättsamma människor som sprider bra energier. Jag vill inte se på livet som att det bara är mörker och svart längre. Trots allt jag varit med om. Självklart kommer det ju komma perioder då man inte är lika glad, men jag vill försöka korta ner de perioderna så mycket som möjligt. Allt ska inte behöva vara så jävla svårt jämt.