Jag känner inte att jag har något syfte längre. Det kanske låter hårt, men vad gör jag egentligen för nytta i den här världen? Jag har mått dåligt och haft ångest så länge jag kan minnas. Jag vet inte hur man beter sig i sociala situationer, det är alltid ett fyrverkeri av osäkerhet inom mig. Folk tycker att jag verkar så lugn osv, men det är bara ett skal. För det stämmer inte överens med vad som pågår under mitt skinn. Jag kan inte jobba ordentligt, jag är min egen största stoppkloss. Jag har svårt att komma nära människor för det enda livet har lärt mig är att de kommer svika mig till slut i vilket fall som helst. Jag vill inte vara såhär, men jag vet inte hur jag ska kunna ändra på över 20 år av invanda beteenden. Varje gång jag börjar i terapi som händer det jättemycket inom mig, som inte alls tas emot bra av omvärlden. Jag har aldrig känt att jag får vara jag, det har alltid varit en massa fel på mig enligt andra, och jag trodde ärligt talat att det skulle sluta när jag blev vuxen. Men nu är jag så svag mentalt så jag kan inte skaka av mig någonting. Allt går in genom min hud som vassa pilar med gift. Och det värsta av allt är att jag tror på det.Sen när jag gått igenom hela den här processen med att trasha mig själv så tänker jag att jag bara är löjlig. Om jag bara skärpte mig så skulle allt bli bra. Om jag bara slutade ha ångest så skulle jag kunna skaffa ett större socialt nätverk. Om jag bara slutade.. och så börjar det om igen, med ångest över hur jag är som människa.