Det känns så himla olustigt att hela tiden bli utesluten ur allting. Det är aldrig någon som berättar för mig vad som händer, det jag vet är det jag ser på Facebook. Dop, bröllop för syskon jag växt upp med, förlovningar för en förälder och nu senast ett dödsfall. 

Jag vet att jag inte har särskilt bra kontakt med min familj men vissa är jag uppväxt med och har haft en bra relation till. Jag har inga barn och jag är inte gift så det har inte funnits tillfällen för mig att bjuda in någon på det viset. Men trots att det funnits flertalet tillfällen för andra i min familj så har inte en enda inbjudan ramlat ner i min brevlåda. Det kommenteras på mina bilder på Facebook och Instagram, men vad betyder de kommentarerna egentligen? Det ska bara se bra ut. 

Det gör ont att jag inte räknas in. Jag vet att vi aldrig har haft särskilt bra kontakt sedan min mamma dog men jag tycker inte att det är någon ursäkt till att låta bli att tex skicka en inbjudan. 

Jag blev inte bjuden på ett dop för några år sedan men vederbörande hade ändå mage att fråga mig om x skulle komma. Jag visste inte ens om det här dopet och jag blev så himla snopen av att bli tillfrågad om jag visste om någon annan, en väldigt nära familjemedlem, skulle komma på det här dopet så jag visste inte vad jag skulle svara. 

 Ibland känns det faktiskt som att jag är adopterad. Jag känner ingen tillhörighet längre. Jag har ingen att fråga. Jag känner mig rotlös. Jag ser andra som har familjer och jag känner inte igen mig. Jag vet inte hur det är. Det är totalt främmande för mig att hänga med ett syskon eller bara åka hem till sina föräldrar på en fika. Eller vad man nu gör. Jag har inte upplevt det på snart 20 år, dvs två tredjedelar av mitt liv så det kanske inte är så konstigt att jag har glömt bort hur det är. 

På ett sätt kanske jag har exkluderat mig själv. Det blir så när jag känner såhär. Om någon tar avstånd från mig så gör jag exakt samma sak, och kanske tio gånger värre ändå. Men familjen ska ju vara det finaste en människa kan ha sägs det. Blod ska vara tjockare än vatten. När ingenting går rätt i livet ska man ha familjen att kunna falla tillbaka på, som en trygghet som alltid finns där. Jag vet inte hur det är. Det är totalt främmande för mig.

Och nu har alltså en familjemedlem dött. Utan att någon har kontaktat mig. Det jag vet har jag sett på sociala medier. Jag såg att det var begravning idag. Vila i frid.