Förra våren var jag på väg att bli en glad och sprudlande person. Den person jag egentligen tror sig gömmer sig någonstans bland allt bråte inom mig. Jag var på väg att sortera upp allt det som låg i min väg. Jag kände mig verkligen levnadsglad som ett sätt jag aldrig tidigare känt. Jag fick höra av okända människor att jag kunde lysa upp ett rum med min blotta närvaro. Men sen hände det någonting. Jag gick tillbaka till en destruktiv relation som skadade mig både psykiskt och fysiskt. Jag bröts sakta ner mer och mer. Jag visste inte vem jag var längre. Jag hade tappat alla mina rutiner jag skapat under våren. Jag gjorde ingenting av det jag tyckte var roligt längre. Jag ville inte ens fortsätta med hockeyn.

 

Jag lyckades dock bryta mig ur relationen och trodde att det skulle vända. Jag går fortfarande, snart sex månader efter uppbrottet, och väntar på att det ska vända. Jag fick många verktyg under mina månader på terapin för medberoende, jag jobbade med mig själv och min självkänsla. Jag läste böcker om personlig utveckling, jag såg på dokumentärer och tv-program. Jag fick massor av bra texter med mig från Anhörigprogrammet. Jag utbytte erfarenheter med människor som haft liknande upplevelser som mig.

Idag tittar jag bara på verktygen och jag vet inte hur man ska använda dem. Det är som att jag har tappat förmågan att förstå. Jag försöker trycka igenom en fyrkant igenom ett runt hål. Det går bara inte. Jag vet att jag måste ändra på något för att få en förändring. Men vad? Jag har tappat det helt. Den påverkan som den här relationen har haft på mig är nog större än vad jag någonsin skulle kunnat föreställa mig. "Bara jag kommer ur den så blir allt bra.", "Jag kommer få tillbaka mig själv när jag blir singel". Jag bara väntar. 

 

Jag är 31 år och bor ensam i min etta med en katt. Jag trodde att jag skulle ha på koll på läget vid det här laget. Fast ärligt talat har jag aldrig föreställt mig att jag skulle bli såhär "gammal". En del av mig kommer alltid vara det ospeglade barnet som fortsätter att söka efter uppmärksamhet och bekräftelse från alla håll och kanter. En trygghet som inte finns. Ett barn som kanske aldrig kommer växa upp ordentligt. 

 

Jag har aldrig känt någon vidare längtan efter egna barn. Eller en egen familj. Innerst inne tänker jag att det jag har att erbjuda ett barn inte är nog. Jag vet inte hur man gör. Jag vet inte hur man är vuxen. Jag har aldrig fått lära mig det. Jag fick skapa min egen karta med krokig kompass efter att mamma dog och försöka klara mig så gott jag kunde. Jag känner faktiskt ingen som helst ansvarskänsla ibland, jag vill bara göra saker som är roliga. Inte saker som man "måste" göra som vuxen. Ta ansvar. Jag vet knappt hur man gör och jag vill inte ärligt talat.

Även fast jag inte vet om jag vill ha en egen familj eller inte så blir jag ändå stressad när sociala medier fylls upp med dregglande ungar, husköp och förlovningsringar. Det ligger väl ändå nergrävt djupt där inne att man ska föröka sig och bidra till mänsklighetens överlevnad. Och folk tittar snett på en och frågar "men när är det din tur då?" Ja, först och främst måste jag väl hitta någon som står ut med allt vad jag är och inte är, och som inte trycker ner mig för mina svårigheter vilket verkar vara lättare sagt än gjort.