Jag kan verkligen inte med den här grejen att ha en person nära, höras varje dag, träffas, dela glädje och sorg för att sedan bara kapa allt. Inte ett ljud, inte träffas, ingenting. Jag kan inte hantera det för att jag aldrig fick lära mig att hantera det som liten. När mamma dog. Jag fick aldrig bearbeta det. Jag fick inte hjälp att hantera sorgen och tomheten efter att hon helt plötsligt rycktes ifrån mig. Det var bara så det var, hon fanns inte längre och det skulle jag finna mig i. Nästan som om inget hade hänt så skulle alla bara leva vidare. Inte prata om vad som hade hänt eller hur någon kände. Allra minst jag. Jag fick aldrig gå i terapi och ingen vuxen pratade med mig om hur livet blir efter att man förlorat en förälder. Ingen frågade mig hur jag kände eller vad jag tänkte. Det var som om mamma aldrig hade funnits. Och eftersom att jag inte visste bättre så trodde jag att det var så det skulle vara. 

Därför kan jag inte hantera personliga förluster idag. Jag skrev om min separationsångest igår men det är så mycket mer än det. Jag måste skapa nya rutiner. Rutiner är jätteviktiga för mig och jag blir helt lamslagen när en människa försvinner från mitt liv så plötsligt. Det är som att jag måste lära mig att leva igen, från början. Nya rutiner, nytt tänk. Och eftersom jag inte vet hur man gör eller hanterar det så känns det som att jag bara står här och trampar medan livet återigen bara pågår bredvid mig. Jag känner mig hjälplös och vilsen. 

Jag kan se andra människor som slår upp sina förhållanden och jag undrar hur fan de orkar leva vidare. Det känns inte som att andra tycker att det är så tungt som jag uppfattar det. Majoriteten har ju ett helt annat skyddsnät än vad jag har. De har familjer och i mina ögon miljoner vänner, kollegor osv som ställer upp för dem och tar emot dem när de faller. Något som försvårar ännu mer för mig är att jag har så himla svårt att be om hjälp. Jag kan sitta hemma en hel kväll och gråta tills jag inte har några tårar kvar. Utan att säga det till någon. Det enda jag vill är att slippa vara ensam i mina känslor och kriser. Men jag kan inte be om hjälp. Det tar emot i hela mig och jag känner mig bara till besvär. Jag har otroligt svårt att begära tröst i ett förhållande också. Vill inte vara jobbig, dryg eller krävande. Även fast jag vet att jag är det ändå ibland. Jag vill visa mig stark och vara en glad flickvän. Trots att det oftast är helt tvärtom. Jag behöver väldigt mycket stöd och bekräftelse annars blir jag odräglig. Till slut blir det som en ond cirkel för att jag känner att jag måste bära allting själv. Jag måste klara av allt och ta itu med allt jag känner, ensam. Och det bottnar i att jag aldrig fått hjälp, spegling och bearbetning som liten.