Är inne i en dålig period nu igen. Jag var väldigt, väldigt sjuk förra veckan och låg bara hemma vilket gjorde mig otroligt ostimulerad. Jag känner mig riktigt nere just nu. Ensam och missförstådd. Det känns inte som att jag får vara jag? Jag hatar att människor jag känner ska ha så otroligt många åsikter om hur jag ska bete mig och inte. Jag hatar att de lägger över mitt mående på dem, som att det är dem det är synd om för att jag mår dåligt. För att jag får panikångest, gråter och har ångestattacker när jag ska försöka fungera som en normal människa och tex ta mig till affären på egen hand. Det är inte lätt för mig. Det finns 1000 saker jag tänker på varje gång jag ska göra något som en "normal" människa gör. Och bara för att det är så jävla enkelt för er, så är det inte det för mig. Jag försöker inte peka ut mig själv som någon speciell människa, det bara ÄR så att det som är lätt för andra inte är det för mig och jag kan inte beskriva vilka problem jag har haft med att tex åka till en mataffär och handla själv. Nu KAN jag göra det, men det blir ändå fel ibland, och då får JAG skit för det när jag får så mycket panik och ångest så det framkallar tårar. Jag är verkligen skitless på att se kommentarer och inlägg om hur JAG är. Tror ni inte att jag har problem nog med det på egen hand? Det underlättar inte direkt för mig att hela tiden få pikar och hån över hur jag är som människa när jag har mina sämre dagar. Sen vore jag jävligt glad om folk kunde prata MED mig och inte OM mig också. Det känns nästan lite som att man går på lågstadiet igen.. Att jag mår dåligt är inget personligt mot någon annan. Tror ni helt seriöst att jag har TID att lägga ner energi och kraft på att vara småsint och rent av otrevlig när jag mår dåligt MED FLIT? Tror ni helt ärligt att jag mår dåligt och gör vissa saker för att det handlar om ER så är ni ute och cyklar helt. Min värld kretsar inte kring att göra andra sura, bråka och skapa problem när jag mår dåligt, hur mycket ni än verkar tro det. Jag har full förståelse för att det inte är lätt att ha att göra med en människa som lider av psykisk ohälsa men allt det jag nyss räknat upp gör bara saken ännu värre.

Jag saknar verkligen att ha den här speciella kontakten med en människa. Jag vill känna djupet och äktheten i en relation. Spelar ingen roll vad det är för relation och med vem. Jag vill bara känna det där som väger något. Jag vill lägga fokus på det som utvecklar en, som gör en glad, som gör att livet känns meningsfullt. Jag vill inte lägga energi på småsaker, på att störa mig på allt och alla, på att se det svåra i ALLT. Men just nu känns det bara som att allt jag säger är ren och skär dubbelmoral för att jag vet att det finns dem som besämt sig för hur jag är, vad jag tycker, och vad som pågår i min hjärna. Ni har inte en jävla aning egentligen. Sluta leta fel på mig och i hur jag beter mig och titta er själva i spegeln istället.

JAG VILL BARA KUNNA FÅ VARA SOM JAG VILL UTAN ATT FÅ PIKAR OCH HÅN, ÄR DET SÅ MYCKET BEGÄRT?